En hemsk sanning.

Fick idag höra vad som utspelar sig i ett hem inte långt härifrån. Det är svårt att tänka sig något värre, för barnen, för föräldrarna och för vännerna som inte vet vilket strå dom ska greppa efter.

Jag tänker på mig själv. Om det var mig det handlade om. Hur det skulle kännas. Vilka konsekvenserna skulle bli. Nu. Sen. Vilka spår det sätter på barnen. Hur lätt det är att skada. Hur svårt det är att reparera. Vi bygger och renoverar och fixar och donar med hus och trädgård med vänner och bilar. Vad gör vi egentligen med barnen? Jag vill tro att vi gör rätt att vi tänker på rätt saker och sätter dom först, på ett bra sätt. Inte för att det inte finns något annat utan för att dom är viktigast när allt kommer omkring. Det andra är mest saker egentligen. Jag tänker på mig. På andra, som har det svårare men ändå kämpar. Dom som inte har några förutsättningar alls men ändå klarar det. Dom som har allt och ändå inte klarar av det mest basala: att älska sina barn och visa det för dom.

Grobian

Det var en gång en pappa. Han hade en fru och tre små barn och var en god medborgare. Varje dag gick han till gruvan och försökte också ta hand om sina små barn och göra sin fru glad och nöjd. Han hade också tid för sig själv ibland. Då brukade han arbeta i hemmet elller gå ut i skogen och klättra i träd och jaga tjuvar. Han var för det mesta glad och nöjd men hade ett temperament som gjorde att han emellanåt förvandlades till en grobian. Det fanns inget som kunde stoppa honom när förvandlingen skett. Grobianen var dum och ful och kunde bara skrika och gorma. Pappan visste inte vad han skulle göra åt detta. Han försökte springa fort och klättra högt, jaga många tjuvar och arbeta hårdare i gruvan, men inget hjälpte. Ibland kom grobianen fram på några sekunder ibland tog det flera timmar men den fanns där hela tiden.

En dag bestämde sig pappan för att göra slut på grobianen för gott. Han gick ut i skogen och fortsatte att gå. Han gick i skogen tills det blev mörkt. Han stannade och sov under en gran. På morgonen vaknade han och fortsatte genast att gå. När skogen tog slut kom han till ett träsk. Det var fullt med insekter och han sjönk ner till midjan i lerigt vatten. En orm simmade upp bakom honom och bet honom i ryggen. Han kände hur det stack till och vände sig om och fångade ormen. Ormen var svart och grön och hade en lång, slingrande kluven tunga. Han kände hur giftet spred sig i kroppen och hur han sakta gled in i en dimma.

Pappan vaknade bredvid en eld som brann. Det var en kall och stjärnklar natt. Han frös inte och hade inte ont. Bredvid honom satt en liten varelse med långt skägg och en för stor mössa. Den såg på honom med tomma ögon.

- Det var nära att du försvann, sa den lilla varelsen.
- Jag trodde det var över.
- Det går inte över av sig själv.

Varelsen reste sig och försvann in i skogen. Pappan låg kvar och såg in i elden. Det sprakade om veden och flög små gnistor i natten. Det luktade rök och granbarr. Han såg upp på den blåsvarta klara himlen och stjärnorna såg ner på honom.