Grobian

Det var en gång en pappa. Han hade en fru och tre små barn och var en god medborgare. Varje dag gick han till gruvan och försökte också ta hand om sina små barn och göra sin fru glad och nöjd. Han hade också tid för sig själv ibland. Då brukade han arbeta i hemmet elller gå ut i skogen och klättra i träd och jaga tjuvar. Han var för det mesta glad och nöjd men hade ett temperament som gjorde att han emellanåt förvandlades till en grobian. Det fanns inget som kunde stoppa honom när förvandlingen skett. Grobianen var dum och ful och kunde bara skrika och gorma. Pappan visste inte vad han skulle göra åt detta. Han försökte springa fort och klättra högt, jaga många tjuvar och arbeta hårdare i gruvan, men inget hjälpte. Ibland kom grobianen fram på några sekunder ibland tog det flera timmar men den fanns där hela tiden.

En dag bestämde sig pappan för att göra slut på grobianen för gott. Han gick ut i skogen och fortsatte att gå. Han gick i skogen tills det blev mörkt. Han stannade och sov under en gran. På morgonen vaknade han och fortsatte genast att gå. När skogen tog slut kom han till ett träsk. Det var fullt med insekter och han sjönk ner till midjan i lerigt vatten. En orm simmade upp bakom honom och bet honom i ryggen. Han kände hur det stack till och vände sig om och fångade ormen. Ormen var svart och grön och hade en lång, slingrande kluven tunga. Han kände hur giftet spred sig i kroppen och hur han sakta gled in i en dimma.

Pappan vaknade bredvid en eld som brann. Det var en kall och stjärnklar natt. Han frös inte och hade inte ont. Bredvid honom satt en liten varelse med långt skägg och en för stor mössa. Den såg på honom med tomma ögon.

- Det var nära att du försvann, sa den lilla varelsen.
- Jag trodde det var över.
- Det går inte över av sig själv.

Varelsen reste sig och försvann in i skogen. Pappan låg kvar och såg in i elden. Det sprakade om veden och flög små gnistor i natten. Det luktade rök och granbarr. Han såg upp på den blåsvarta klara himlen och stjärnorna såg ner på honom.