En hemsk sanning.

Fick idag höra vad som utspelar sig i ett hem inte långt härifrån. Det är svårt att tänka sig något värre, för barnen, för föräldrarna och för vännerna som inte vet vilket strå dom ska greppa efter.

Jag tänker på mig själv. Om det var mig det handlade om. Hur det skulle kännas. Vilka konsekvenserna skulle bli. Nu. Sen. Vilka spår det sätter på barnen. Hur lätt det är att skada. Hur svårt det är att reparera. Vi bygger och renoverar och fixar och donar med hus och trädgård med vänner och bilar. Vad gör vi egentligen med barnen? Jag vill tro att vi gör rätt att vi tänker på rätt saker och sätter dom först, på ett bra sätt. Inte för att det inte finns något annat utan för att dom är viktigast när allt kommer omkring. Det andra är mest saker egentligen. Jag tänker på mig. På andra, som har det svårare men ändå kämpar. Dom som inte har några förutsättningar alls men ändå klarar det. Dom som har allt och ändå inte klarar av det mest basala: att älska sina barn och visa det för dom.